Hemkört

Julia blev fruktansvärt sjuk förra veckan.

Hon fick feber i fredags eftermiddag som höll i sig hela helgen och fram till tisdag morgon.

I helgen som gick så var hon extremt ledsen och trött.

 

I måndags så åkte vi till smittskyddstältet, som är uppsatt utanför gamla akutmottagningen i Karlshman på grund av Covid -19, det är tydligen dit man numera skickas när man ringer sin vårdcentral.

När vi kommer dit blir vi omhändertagna och läkaren (iklädd munskydd, handskar, ansiktskärm, handskar och förkläde) kollade Julia i halsen, öronen och de nyuppkomna utslagen på ryggen och magen. Han tar även en sänka på henne som visar på en normal nivå, temperaturen låg på 39,2 när vi anlände.

När sänkan skulle tas så fick vi bända upp fingrarna på hysteriskt skrikande Julia, för att dom skulle kunna sticka henne.

Så vi åker hem, med en dotter som är lite slö och framförallt ledsen.

 

På tisdagen är det rena rama kaoset för Julia.

Vid minsta lilla motgång så var det som om hela världen hade gått i bitar.

Och stundtals så skrek hon utav, vad jag tyckte, smärta. Hon slog handflatan i bordet tillexempel, och då skrek hon "ajajajaj" och grät nästan otröstligt.

Och hon vägrade både att äta och dricka.

 

Så jag åker in till tältet i Karlshamn igen.

Jag får hålla fast Julia i ett järngrepp, och hon skriker, sparkar och slåss.

Jag tror inte att man kan föreställa sig, hur ont det gör i kroppen när känslan av maktlöshet och hjälplöshet sätter in för att man inte kan varken förklara för sitt barn, att doktorn (iklädd munskydd, handskar, ansiktskärm, handskar och förkläde) vill hjälpa och anledningen till att man håller fast armar, ben och huvud.

 

 

Han påpekar vikten av att få i henne vätska, precis som om jag inte fattar hur viktigt det är.

Men han kunde inte ge några råd om hur jag ska få i henne vätska:

Hon ville inte dricka själv, att mata henne med sked gick inte då hon slog ut skeden, med spruta gick inte heller då hon bara spottade ut alltihop igen.

 

När han sedan har tagit ett halsprov på Julia, eftersom han tyckte att hon var röd i halsen, så frågar han med ett flin:

Jag svarade ja, och då vänder han på klacken och går.

Jag frågar sjuksköterskan som väntade med mig i tältet på svaret från labb om halsprovet, om vad han menade med den frågan.

Det var nog ungefär här, som jag kände att jag var på väg emot en mindre ångestattack.

Jag fick svårt att andas och jag fick ont i bröstkorgen

Halsprovet visade inget fel.

Jag upplever det som att jag blir så illa bemött, att jag sätter mig i bilen och gråter när jag kör därifrån!

Jag ringer till Anders när jag kör ut från parkeringen och jag hör själv att jag börjar stamma/hacka när jag pratar, vilket jag gör när jag inte mår bra.

 

När jag sitter i bilen på väg hem, så beslutar jag mig att jag inte alls ska köra hem, jag kör till barnakuten i Kristianstad.

Och även där står det tält utanför ingången till akuten, ett för vuxna och ett för barn.

Vi får komma in till en sköterska som tar tempen och kollar syresättningen i blodet. Allt såg ut som det skulle och vi får komma till ett rum där läkaren tar emot oss. 

Han ser ju på mig att jag själv inte mår speciellt bra, så jag berättar allt från början, tills dess att läkaren i Karlshamn flinande vänder ryggen mot mig.

Han reagerar starkt på vad läkaren i Karlshamn.

-Så ska man absolut inte säga! Det spelar ingen roll om man har fem barn eller ett, man är väl orolig ändå, och man åker ju aldrig till sjukhuset för att man tycker att det är roligt, eller hur?

 

Den här läkaren vi träffade där, var fenomenal med Julia, men sen är han ju specialiserad på barn.

När vi kom in, så bemötte han oss utan skydd och skärmar, vilket gjorde ju att Julia (och jag) kunde höra vad han sa.

Jag har full förståelse för att alla skydden behövs, för att man ska få stopp på pandemin som tar över världen.

Däremot när det var dags att undersöka den lilla loppan, så kom skydden fram, men då hade Julia redan sett honom, så då fick han titta på magen och ryggen, öronen halsen osv. utan att hon blev skräckslagen.

 

Sen var det dags för blodprov och sprutan med antihistamin.

Det kom in en fantastisk sköterska som var lugn trevlig och pratade några ord med Julia innan hon stack henne i fingret. 

Julia vecklade upp fingrarna jätteduktigt och hon tog sprutan som ingenting.

Sen kunde vi äntligen åka hem.

 

Men den glädjen var kortlivad, för några timmar senare så hade hennes utslag spridit sig upp på halsen och i ansiktet, så det blev att åka till Kristianstad igen. Eftersom jag hade ringt till dom innan jag körde, så väntade dom på oss utanför tälten vid entrén.

Denna gången fick Julia en kortisonspruta och en glass.

Glassen ville hon inte alls ha, och jag förstår henne, för den var jätteäcklig.

 

Nätterna har varit långa och jobbiga ettt tag nu.

Men igår eftermiddag började jag känna igen henne igen, min älskade dotter!

Och jag känner att ångesten  börjar lätta.

 

 

Jag önskar att någon hade förberett mig på känslan av att inte kunna förklara om hur och varför vissa saker måste göras och att man måste tvinga ett barn till det utan att dom förstår varför.

Jag känner mig som den onda häxan för tillfället, efter att ha hållt fast henne när läkarna skulle kolla henne och stoppa in spatlar i munnen och tops ner i halsen.