Hemkört

Ungefär vid 18:30 så skrevs vi in på förlossningen i Karlskrona.

Jag får sätts på en CTG-undersökning, och den ska normalt sett ta ungefär 30 minuter.

Men Julia ville inte alls vara med på noterna och vägrade i princip att röra sig, så jag låg där i ungefär en timme, sedan gav dom upp.

 

Jag var öppen 3 cm och fick höra att jag hade gjort ett bra jobb hemma.

Dom frågade om jag kunde tänka mig att prova att bada. 

Dom hade nyligen fått in lustgasmask i badrummet och jag sa att jag gärna provar att bada.

Jag hade hela tiden sagt att jag skulle klara det hela med enbart lustgas.

 

Det var så skönt att ligga där i badet, och få bubbelvatten, som jag älskar!

Dom talade om att snöret i taket var för att larma.

Jag låg där och njöt av badet och pratade med maken om än det ena än det andra.

Pang bom, så blir värkarna nästan olidligt smärtsamma.

Lustgasen hjälpte inte ett dugg.

Sköterskan kom in och pratade lugnt med mig, maken stod bakom mig och fick hålla upp mig för att jag inte skulle hamna under vattenytan, vilket jag kan tänka mig inte var ett lätt uppdrag, med tanke på hur jag ålade och vände och vred mig i det där faktiskt ganska djupa badkaret. 

Sen till råga på allt så kommer sköterskan in och berättar att hennes pass är slut men att det snart kommer en ny sköterska.

 

Till slut, ber jag maken dra i det där snöret för jag behöver ryggmärgsbedövning, och jag behöver det NU!

 

Maken hjälper mig till vårt rum och vi inväntar doktorn som kan sätte bedövningen.

Det kommer in en ganska fåordig man, som berättar vad som kommer att göras.

"Bara gör det för f*n, tänkte jag, jag skiter i vad som kommer göras!"

Han börjar på sitt jobb när jag känner att det kommer en värk:

- Gör vad du vill!

Nemas problemas, det hade jag nog tänkt göra i vilket fall som helst

När doktorn är på väg ut, i princip utan en tanke på att säga hej då, säger jag tack för hjälpen och han tittar på mig med en nästan förvånad/förnärmad/irriterande blick, allt på samma gång

- Varsågod. säger han och går.

 

En stund senare är all smärta som bortblåst!

Jag blir rekomenderad att inte bara ligga still.

 

Vi går till köket för att äta lite grann, jag går lite i korridorerna med gåbord och jag sitter på en pilatesboll.

Maken tycker att jag ska försöka sova lite.

Men det var lättare sagt än gjort!

Jag var så uppspelt över att vi snart skulle få träffa vår dotter!

Dessutom kom det in en sköterska titt som tätt för att kolla mitt blodtryck.

Men jag försökte vila, och det räknas!