Hemkört

Bilden av att vara den perfekta mamman, den bleknade ganska snabbt efter det att Julia föddes.

Ni vet den där bilden där man går med matchande kläder på en grön äng med solnedgången i bakgrunden och håller sitt barn i handen som i andra handen håller en bukett med nyplockade blommor som man sedan sätter i en kristallvas hemma på den rena köksbänken.

Man läser outröttligt kapitel efter kapitel ur en bok för barnet på kvällen, som sedan somnar så fort man stänger dörren.

 

Nu blev väl kanske inte riktigt livet så, och det är jag glad för, för det är jävligt jobbigt att le hela tiden, även om jag överlag är en väldigt glad och positiv person.

Julia har också bra och dåliga dagar.

Vissa dagar är perfekta.

Vissa dagar vill man inte att dom ska ta slut.

Man vill sitta i soffan med sitt barn och bara mysa.

 

Men bara vissa dagar, inte alla.

Och oftast är det hon som bestämmer hur dagen blir.

Hon har ärvt sin positiva och glada attityd från mig (inte för att Anders alltid är sur och negativ, men ja, ni hajjar) och är en solstråle majoriteten av sina vakna timmar.

Men dom dagarna hon inte vill vara glad,,,

Oh herre...

Ja då är det inte alltid så roligt.

Då springer man efter henne på gräsmattan med solkrämstuben i högsta hugg och hon skriker i högan sky som om hon hade hamnat mitt i ett getingbo, och det är då ingen vacker blombukett i handen och våra kläder matchar då rakt inte.

Och när man väl får tag på henne så är det som att försöka hantera en anakonda insmord i olivolja.

När man sedan är klar (ger upp) så är det mer solkräm i mitt hår än det är på hennes kropp.

Men man smörjde in ansiktet, axlarna och ryggen.

Alla vinster är vinster, även om dom är riktigt små.

Att bli förälder, det är det absolut bästa man kan vara med om.

Men inte för alla.

För alla blir det inte alls som man har tänkt sig.

Det kan vara att man drabbas av någonting som kallas förlossningsdepression.

Det är inte alla som är införstådda över hur allvarligt och vanligt det faktiskt är.

 

För min del, så kunde jag nog inte haft det bättre.

Visst, den första månaden så stod man där som ett fån, med en timmes sömn per natt i bagaget och skulle försöka vara en bra förälder.

Det var många gånger jag tänkte tanken:

-Jag klarar inte det här!

Och den tanken slår mig fortfarande.

Men det gör man.

På något sätt så gör man det.

Min förlossning blev inte till 100% som jag hade tänkt mig, men den var ändå suerbra.

Jag ville helst föda naturligt, med enbart lustgas som lindring.

Men icke!

Nope!

Inte en chans!

Det blev epidural för min del, som för många andra.

Det enda negativa jag har att säga om min förlossning och tiden på BB, är nog natten på BB.

Jag upplevde personalen som extremt oförstående och sura.

Men men, det kunde ha varit värre.

 

Man förväntas som nybliven (planerad) förälder att man ska stråla av glädje och vara i ett lyckorus och glatt visa upp det lilla livet.

Och det är nog alla, till en viss del, innerst inne.

Men sen finns det den där delen av alla kvinnor som mår (fruktansvärt) dåligt antingen över hela graviditeten, förlossningen, amning, kolikbarn eller vad det nu kan vara för något.

Jag kunde inte amma, det var ett stort nederlag för mig.

Men man är inte en sämre/dålig mamma för att man inte kan amma.

Det finns dom som inte kan amma för att dom äter medicin eller för dom inte producerar tillräckligt med mjölk.

Inga konstigheter, i mina ögon.

Sen finns det alltid dom, och tro mig, dom är många, som dömer andra mammor utan att veta.

Vissa kvinnor mår faktiskt så dåigt, att dom inte ens vill hålla sitt barn.

Som inte ens vill se sitt barn.

Varför?

Det är det nog ingen som vet.

Då har kvinnan drabbats av någonting som kallas förlossningsdepression, som jag härmed kommer att förkorta FD.

 

Andelen kvinnor som lider av detta gör det i det ofta tysta, för dom vill inte bli dömda av människor runt omkring och ses som en dålig mamma.

Men bara för att man lider av FD så betyder inte det att man inte älskar sitt barn, eller att man inte vill ha med sitt barn att göra.

Att se om en kvinna lider av FD, eller mår dåligt i allmänhet, kan vara svårt att upptäcka både för utomstående och närstående, för vi är fenomenala på att bygga upp en fasad och inte låta någon veta vad som pågår bakom pannbenet.

Oftast gör man det nog för att man inte orkar förklara sig om varför man gråter eller är lättretlig, för oftast så måste man ju faktiskt ha en anledning till att man inte mår bra, vilket är rent och skärt skitsnack i mina ögon.

 

Jag kan tänka mig att det nog är svårast för mamman att erkänna för sig själv att man inte mår bra, och sedan dra kopplingen till  FD. 

För att kunna få rätt hjälp så måste man erkänna för sig själv att man inte mår bra, det är ingen annan som kan göra det åt dig.

Anhöriga kan såklart uttrycka sin oro för dig, lyssna och trösta, men det är allt.

 

Misstänker man att man lider av någon form av depression, så ska man söka hjälp.

Ta kontakt med sjukvården så hjälper dom dig att hitta rätt, professionell hjälp finns att få, och dom dömer inte dig för att du mår dåligt oasvett om det är för att din kanin dog när du var barn (och din syster sjöng "Kalle Anka satt på en planka" när den skulle begravas) eller för att du känner dig nedstämd, ledsen, arg, frustrerad över din situation som du befinner dig i just nu.

Man klarar inte av att bearbeta allt sjläv, i det tysta.

Men för många är det aldrig tyst, man har ett evigt surrande i huvudet och tankar som maler dygnet runt.

Men man bygger upp en mur runt sig själv, där man inte vill släppa in någon annan än sig själv.

Man brukar alltid höra att ensam är stark.

Jo, till viss del.

 

Men hade det varit så i alla lägen så hade det ju inte behövts någon sjukvård alls.

Kuratorer och psykologer finns där av en anledning, och det är att hjälpa dig som inte mår bra.

Misstänker man att depressionen har ngn koppling med graviditeten eller förlossningen så kan man kontakta sin barnmorska för stöd i första läget.

Och det kan vara så att det kan vara lättare att prata med en kvinna om sådana här saker.

Men manliga barnmorskor är det inget fel på, dom är professionella, men vissa saker är det bara en annan kvinna som kan förstå, så enkelt är det.

 

Depressionen och nedstämdhet efter en graviditet/förlossning behöver inte komma direkt.

Den kan komma efter ett år, två år.

Och kan berot på vad som helst:

Man bär på några kilos extra vikt.

Man är bredare över höfterna.

Man har bristningar i huden efter graviditeten.

Man har problem med urinläckage.

Man har problem med hemorrojder.

Man har problem med sexlivet.

Man tycker att tuttarna hänger.

Det finns hur mycket mer som helst att lyfta fram, men det var dessa jag kom att tänka på.

 

Många tänker nog också, jag vet att jag gör det:

Det finns andra som behöver den hjälpen mer än jag.

Jag vill inte balasta sjukvården.

Men ibland måste man faktiskt se till sig själv och inte alla andra.

Var lite självisk någon gång!

 

Man vill så mycket och man vill att allt ska vara perfekt.

Men inget i livet är helt perfekt, jag lovar!

Ingen har bra dagar till 100% genom hela livet.

Man är trött, man har huvudvärk, man har ont i magen osv.

Vissa dagar är bara skit och man vill helst stänga in sig och inte träffa en enda käft.

Och det är så livet fungerar.

För utan dåliga dagar kan man inte ha några bra.

Och har man inga dåliga dagar så uppskattar man heller inte dom bra.

Ta hand om er själva och varandra!