23:46:11
Vägen mot en förlossning! #3
Vid ungerfär halv fem på morgonen får jag åter igen lustgas, som jag inte tycker hjälper ett förbannat dugg, men jag vet ju inte hur ont det hade gjort om jag INTE hade haft den, man får väl se det så. Sedan har jag knappt något som helst minne av vad som händer faktiskt, det är väl kroppens fantastiska sätt att få kroppen att glömma smärta. Som tur är så har jag förloppet utskrivet.
Men jag minns att dom sticker hål på fosterhinnan och vattnet går.
Och en sak ska man veta, det var mycket vatten!
Dom hjälpte mig att byta den där blöjan minst fem gånger.
Att dom inte hade vadarstövlar på sig är för mig en gåta...
Iallafall, därefter (05:46) sätter dom en elektrod på lilla (än är hon fortfarande liten i mina ögon, det ändras snart) Julias huvud och då är jag öppen 9 cm.
Sen är det ju så, att dom ska vara "där nere" och granska och känna efter bäbisen och kolla hur mycket man är öppen osv. och jag minns att jag bad dom sluta för att jag hade så ont.
Men sen, enligt min make, efter några checkups säger jag bara:
-Gör vad du vill, jag bryr mig inte...
Allt ser bra ut och jag andas i den där förbenade masken med lustgas och försöker att skrika in i den istället för rakt ut under krystvärkarna.
Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte visste vilken ställning jag ville söda i, utan att jag litade på deras kunskap och att jag skulle följa deras instruktioner, and so I did.
När jag lägger mig på sidan (08:45), så kan dom se hennes numera abnormt stora huvud (tycker jag) och berättar det för oss, som en lite sporre för mig att fortsätta. Och krystvärkarna är regelbundna och väldigt täta...
Jag minns långt borta, att dom, när hennes (badboll till) huvud är ute, säger åt mig att ta det lugnt, men ärligt talat, det gick inte, det finns inte så mycket pengar i världen som hade kunnat få mig att ta det lugnt i det läget, det kändes som om jag inte hade någon kontroll alls. Och jag tror nog fasen att hon föddes med en stor galge över axlarna.
Men ut komme en fullt frisk, fantastisk, vacker liten flicka.
Och så fort lilla Julia var ute, så försvann all smärta, helt ärligt, nästan på sekunden!
Jag var lite orolig för att jag skulle få ett anfall direkt efter, och jag var blek.
Men vetskapen av att jag snart skulle få hålla min dotter i famnen, gjorde att jag kvicknade till ganska snabbt.
Och galgen var borta och huvudet hade krympt från badbollsstorlek till normalstort bäbishuvud.
Jag får upp henne på bröstkorgen.
-Oj, nu bajsade hon på mamma!
-Jag bryr mig inte ett dugg. Svarade jag.
Efter ungefär 10 minuter får jag åter igen några värkar (dock som ett litet myggbett i jämförelse med tidigare) och ut kommer moderkakan.
Det kändes jättekonstigt när den kom, det kändes liksom som en rekordstor mensblödning, ni kvinnor vet vad jag menar med det.
Sen får dom tillkalla en läkare, då jag sprack, eftersom jag inte lyssnade på BM och tog det lugnt.
Och bedövningssprutorna han skulle ge mig, gjorde ont så ini helvete! Dom gjorde faktiskt extremt ont. Jag försökte verkligen att ligga still, men det gjorde jag nog inte alls.
Läkaren sa att det var ett okomplicerat ingrepp.
Men sen är jag ju en ganska okomplicerad person.
Vi fick fina smörgåsar på en bricka. Och trots att det "bara" var smörgåsar, så var det ett välkommet mellanmål.
Efter jag sen hade kissat (tvingat fram två droppar) fick vi komma upp på BB.
Hon fick se sin första hockeymatch redan på BB tillsammans med sin pappa.
Vi låg en natt på BB. Och det var en aning skrämmande att ha blivit förälder Hennes minsta lilla ljud väckte mig. Och trots att jag hade Anders sovandes jämte, så var jag faktiskt lite orolig över att jag skulle klara av det hela.
Det gick, natten var ju allt annat än lugn. Inne i vårt rum hörde vi de andra rummens larm, andra bäbisars skrik och spring i korridoren, så jag sov inte många minuter den natten.
Så vi beslutade oss för att åka hem på fredagen och åka tillbaka på lördagen för de sista proverna.
Första veckan var faktiskt jättejobbig, för oss, Julia, Elvis och Kåda, för Julia var jätteledsen och hade troligtvis väldigt, väldigt on i magen!
Hon var ledsen från kanske 20-08 och bara skrek.
Det var jättejobbigt, jag och Anders var ledsna vi också, för att vi inte kunde hjälpa henne.
Vi kollade runt på nätet på olika sorters ersättning och Anders läste om "Semper Baby semp 1 Lemolac".
Han körde hemifrån klockan 05:30 på morgonen för att vara utanför Citygross i Kristianstad när dom öppnade 06:00.
Sen kom ju BM från BVC samma dag och gjorde hembesök med vägning och rådgivning.
Vi fick rådet om Minifom (halleluja) och Semperdroppar.
Så nu är vi här.
Hon är 9 veckor gammal och tillför glädje, skratt och kärlek (en och annan sömnlös natt) i våra liv.
Flickan som kom in i vårat liv som en stormvind och stal våra hjärtan!
Ett bildinlägg kommer att komma inom kort!