15:28:02
En bra tillväxt!
Det var dags att besöka barnmorskan igen.
Nu har jag besök inbokade varannan vecka!
Sist jag var där, var den 28/8 och då vägde jag 77,6kg och idag 80,1!
Så med tanke på att jag har gått upp så snabbt, som säkerligen alla gravida gör, så är det ju inte så konstigt att jag har ont i benen och fötterna, framförallt i hälarna av någon anledning!
Magen följer växtkurvan som den ska, blodtrycket var toppen och tösens hjärta slog som det skulle!
Dessutom, ligger hon nu med huvudet neråt!
Foglossningen gör ju att det mesta blir väldigt tråkigt och ansträngande att göra och att ha ont tär på både humöret och orken.
Nästa vecka så ska jag på ett tillväxtultraljud (TUL) för att se att skelett utvecklas som det ska och att hon själv växer enligt konstens alla regler.
Idag så är det "bara" två månader kvar tills hon beräknas att se dagens ljus.
Tanken på att träffa henne, ger mig en förväntansfull, skräckblandad, spännande glädje.
Den som säger att man inte är nervös, orolig eller rädd för att träffa sitt barn för första gången ljuger!
Det är ingen känsla som man ska skämmas över.
Jag står för att jag har dom känslorna!
Det gör inte någon till en sämre förälder.
Starka känslor under en graviditet är helt naturlig och umderbart, till viss del.
Starka känslor kan ibland svalla över en för den minsta bagatell man kan tänka sig:
Jag drog i damsugarslangen häromdagen och damsugaren åkte på min häl och jag började blöda och jag breöt i princip totalt ihop.
Jag grät inte när jag fick ett dörrhandtag in i handen och fick sy invändigt och utvändigt, eller när eldsflammor slog upp i ansiktet på mig och brände bort både ögonbryn, ögonfransar och näshår.
Men när damsugaren åker på min hälsena, då bölar jag och känslan av en världkollaps är monumental!
Men, det är inget att oroa sig för, det går över om några månader, hoppas jag!